Kärran stannade framför kökshuset, gästgivarn hoppade ur, pekade med piskan på storstugan eller adelskammarn, som den också kallades, och sade:
Det är väl rart?
Ja, det är rart som en likkista, sade flickan, syftande måhända på det höga, brutna, svarta taket.
Det är klart, att du inte håller dig till rättvisan, sade gästgivarn.
Han bredde ut armarna och famnade med möda en femtedel av storekens vidd.
Har du sett på maken? sade han. Ska du säga, att den inte är grann?
Flickan såg upp och genom det rika lövverket varsnade hon den kala toppen.
Den är ackurat lik dig, sade hon, skallig och åbäkig.
Då körde gästgivarn fram till källardörren, satte upp bräder till kärrkanten och rullade av sitt tullfria gods. Tog därpå sin packning och flickans och bar in i kökshuset, spände ifrån hästarna, ställde in dem i stallet och gav dem foder och vatten.
Under allt detta satt flickan kvar på brädan, händerna i knät.