Hon lyssnade till kärrans gnissel, som entonigt upprepades med jämna mellanstunder. Nu hörde hon också karlarnas tunga steg.
Vad håken? muttrade hon. Varför drar de omkring med kärran?
Hon gick mot fönstret.
I detsamma susade någonting fladdrande, långt, svart in i salen. Mor i Sutre skrek till. Hon såg, att det var Träsken. Han stod tätt intill henne och hans långa rock slog som vingar. Han höjde handen med lyftat pekfinger. Då skrek hon ännu gällare. Hon sträckte på sig och Träsken måtte förvåna sig över hennes längd. Hon sträckte sig, vred på kroppen som om hon velat tränga sig upp ur någonting, trångt och kvävande och tungt, som tryckte henne till jorden.
Träsken sade:
Stilla. Stilla.
Handen sjönk, han pekade på henne, pekade på hennes hjärta.
Hon sade:
Det är Daniel.
Hon sjönk samman och var stilla. Träsken gick långsamt mot dörren. Mor i
Sutre följde honom.