Nu hörde hon det visslande gnisslet från kolrakärrans hjul. Men hon tänkte endast på fången, på brödet och ostkanten. Hon såg dem framför sig, fången och brödet och ostkanten. Hon var gruvligt trött, vankade likväl av och an, ruvande över den tanken att hon borde giva fången brödet och ostkanten.
Hon gick bort till skänken för att leta efter en ostkant, öppnade överredet, öppnade underredet, drog ut låda efter låda.
Det var silverskänken, där fanns inga ostkanter.
Hon erinrade sig, att hon sett en ostkant någonstans. Den var gnaven som av råttänder, men en närmre undersökning hade ådagalagt, att Basilius varit framme. En annan ostkant hade legat i Daniels matsäck härförleden. Det var dock icke en kant utan ett stort, mjukt stycke fetost.
Det är väl ändå för gott, tänkte hon. Åt en strykare. Sen hets det att jag är gammal och velig.
Hon gick till hörnskåpet. Där fanns endast glas och dryckjom. Hon visste väl, att skulle hon finna en ostkant, så vore det i skafferiet. Där låg beständigt en ostkant någonstans, gnagen av tänder. Än av råttänder, än av barntänder.
Jag vånne jag låg, tänkte hon.
Men vankade oförtrutet av och an, följande den långa, breda, släta tiljan i golvets mitt. Fångad av dess bredd och raka sträckning vankade hon av och an, som en höna i en kolcirkel, ur stånd att stiga över den svarta gränsen.
Först när kärrans vissling åter skar genom tystnaden, vaknade hon, stannade, sträckte på sig.
Jag gör väl som jag vill, sade hon. Ska jag låta pojkarna regera? Ska jag lämna stackarn utan mat? För att pojken säger att jag är velig och blödig. Den storsnuten.