Då höjde Anders sin järnstör.
Anders! skrek mor i Sutre. Du låter bli!
Ännu en gång vändes ansiktena mot henne, vändes åter bort.
Gästgivarn stängde dörren till vagnslidret.
Ska han inte ha någon mat? frågade mor i Sutre.
Men nu hörde de henne icke. De stodo en stund under storeken och talade viskande. Så gingo de bort till grevens svarta kärra, lyste under hjulen. Så lyfte de av locket.
Kan någon ha gömt sig där? sade mor i Sutre, sträckte sig ut så långt hon förmådde.
Bädden, där lilla grevinnan legat, var tom. Några vita blommor lågo ännu kring huvudgärden.
Mor i Sutre drog sig tillbaka in i rummet.
Ett stycke bröd och en ostkant kan en alltid ge honom, tänkte hon. Fast det kanske är onödigt, eftersom han var med och stal gumsen. Och så ska det heta igen att en börjar bli gammal och velig.