Nu kunde en ta emot kungen. Äss han gjorde Sutre den äran.
Hon stannade vid fönstret.
Hon såg Träsken med en stånglykta över huvudet, vidare länsman, även han med lykta. Efter dem kommo Lars och Anders. De gingo stadigt och tungt på nyktra ben. Men mellan dem raglade en gänglig gestalt. Han ömsom hoade som en uv, ömsom jamade som en likuggla.
Det var han som ville ha välling, tänkte mor i Sutre. Jaså, den stackarn fick de tag på.
Hon lutade sig ut med armbågarna stödda mot fönsterbrädet.
Var ska I göra av honom? frågade hon.
Ansiktena vändes upp mot henne, vändes åter bort. Och hon fick icke något svar.
Lyktskenet ringlade upp och ned i storekens lövverk, dropparna gnistrade.
De fyra männen samtalade viskande. Fången hade tystnat.
Men när nu Lars öppnade dörren till vagnslidret och sköt honom framför sig, gav han till ett skri, kastade åt sidan.