Det är så gott att jag städar först som sist, tänkte hon. Någon nattaro blir det i alla fall inte, förrän pojkarna kommer. Och så slipper en se lorten i morgon.
Hon ställde sig med korslagda armar framför bordet.
Knytet var borta, fat och tallrikar tomma.
Det får en säga till hans heder, sade mor i Sutre, att han tar vara på smulorna. I jistineje, fattiglappen! Jag har då inte det på samvete, att han for hungrig härifrån.
Därefter sade hon ingenting på en god stund och tänkte heller ingenting utöver sin gärning, som bestod i att duka av bordet och ställa undan disken på brickan i förstugan. Så tände hon ytterligare två ljus för att få bättre överblick över det stora, mörka rummet. Stolar hade vräkts omkull, bord skjutits fram, kuddar och dukar kastats på golvet. Hon ordnade allt och då väggklockan slog elva, var storstugan åter prydlig.
Mor i Sutre gick bort till fönstret. Natten var stilla; den lilla vindilen, som visslat i storekens topp, hade somnat. Luften var mild, tung av fukt, det droppade mjukt från grenar och tak.
Mor i Sutre lutade sig ut och kunde då se ljusskimmer på Raslingevägen tämligen långt borta.
Nu kommer de, tänkte hon. Jag vånne jag låge. Det är alltid tyngst i slutet. För den som är gammal.
Långsamt gick hon en sista rond genom rummet.
Och sade: