Storstugans fönster lyste matt av talgljusens rödgula sken. Han tyckte sig höra tassande, vankande steg. Kanske en hörselvilla.
Eljest intet ljus, intet ljud. Endast dropparna, som föllo tätare och tyngre från träden.
När han för fjärde eller femte gången vände tillbaka in i köket, fann han bröderna sovande.
Han sjönk ned på sin stol, lutade huvudet bakut och somnade.
Men då natten var mer än till hälften liden, väcktes de alla av ett skrik. De rusade upp, håret på ända, ögonen igenkittade av sömntårar; de stötte samman, höggo tag i varandra, brummade yrvaket svordomar.
Skriket upprepades. Och nu jämrade och knakade vindstrappan under tumlande barfotasteg. Dörren kastades upp, och sväran och Valborg snubblade in i rummet, yrvakna, halvklädda.
Skriket upprepades. Från hundkojan svarade hyndan med ett utdraget tjut, unghundarna satte i med ilsket skall.
Barnen kommo ut ur kammaren. Lill-Lars höll skjortan för ansiktet, flickorna gräto.
Sväran snattrade:
Va, va, va ä de nu då?