Det är en liten fyrkantig, svart en. Han är nästan som raggig. Han hängde här vid grinden i morse. Jag såg honom, så jag känner igen honom. Det är han som gjort det.
Hon pekade på vagnslidret.
Den där kan I släppa.
Vi släpper ingen, mumlade länsman, drog sig uppåt stallet. Var bara lugn, kära mor. Vi släpper min själ ingen.
Mor i Sutre tog lyktan från gästgivarn och steg uppför trappan. Hon vände sig om, nickade. Lars och Träsken lyfte varligt upp den döde och buro honom emellan sig in i salen.
De lade honom på bordet.
Mor i Sutre sade:
Nu kan I gå. Jag behöver ingen.
Sväran och Valborg sovo på loftet, okunniga om vad som hänt. I köket vakade gästgivarn, Anders och Träsken. De sutto i var sitt hörn av det halvskumma rummet, bytte då och då några viskade ord.
Ibland reste sig Träsken och gick på tå ut på kökstrappan.