Han sprang ur sängen. Först när golvet kylde under fötterna, kom han ihåg sina ben och att han var lam som gubben i kyrkbacken.
Han sjönk genast på knä. Men efter en stund reste han sig försiktigt, strök sig över benen, tog några steg.
Nej, han var inte lam. Han smålog vid tanken på mormors förundran.
Så upptäckte han Träsken. Han satt på bordet som en skräddare, men djupt framåtböjd, omfamnande sina knän och sin fiol. Det stripiga, svarta håret hängde ned över pannan.
Basilius smög sig fram, ryckte försiktigt i håret.
Varföre då, då? mumlade Träsken, slog sömnigt med handen.
Basilius drog på sig byxorna. Han gick ut i köket. Där måtte han stanna och gapa.
I var sitt hörn av fållbänken sutto gästgivarn och Anders tillbakakastade, som om de fått ett kraftigt slag för bröstet. Näsorna pekade mot taket och snarkade gruvligt.
Men mitt i fållbänken halvlågo sväran och Valborg, hårt omfamnande varandra, sovande.
Basilius gick ut på gården. Mot vanan låg gammelhyndan överst på storstugans stentrappa. Hon reste sig makligt och bugade för Basilius, i det hon ljudligt gäspade. Och unghundarna trängde sig två och två ut ur hundkojan, sträckte på sig, spärrade ut klorna, lyfte svansarna, gäspade.