Årsvalpen kom slängande emot honom, reste sig på bakbenen och trummade på hans mage med framtassarna.
Men Basilius kastade honom åt sidan. Han hade upptäckt mormor själv. Hon stod i storstugans fönster. Hon såg honom icke, stirrade in i ekens löv.
Nu blir hon flat! tänkte Basilius.
Han smög sig utmed husväggen, och först när han stod mitt under det öppna fönstret, begynte han, sjungande, i stigande skala.
Mormora, mormora, mormora —
Hon lutade sig ut, nickade. Men han såg inte spår av förvåning eller glädje.
Hon har nog glömt att jag är lam, tänkte Basilius, besviken.
Och för att fästa hennes uppmärksamhet vid sitt lyckliga tillfrisknande började han dansa.
Höjde handen, ett steg fram, två steg åt sidan, halvt varv runt, bjuder damen sin hand.
Allt vad Träsken lärt honom.