Men då förevisningen var slut, hade mormor lämnat fönstret. Ovisst när.
Basilius gick upp till henne. Mormor satt på en stol bredvid soffan. I soffan låg Daniel, bäddad mellan lakan.
Ljusen brunno.
Basilius ställde sig bredvid mormor. Han lyfte högra foten, stod som hans vana var på ett ben. Även det kunde han utan svårighet.
Han lyfte handen, pekade.
Är det Daniel? frågade han.
Ty sedd på nära håll fanns det någonting hos den sovande som alls icke liknade Daniel.
Men mor i Sutre nickade.
Basilius viskade:
Sover han?