Då lutade han huvudet mot en sten, mötte blicken och log.
Och det var det värsta hon visste. Hon hade aldrig sett en barnunge le vid den frågan. Mer än Basse. Det gick över hennes förstånd. Han log, så snart det blev tal om stryk, log med långa tänder i ett blekt, spetsigt ansikte. Sanningen att säga frälste det oftast ryggen.
Hon frågade:
Är det morbror Daniel som satt i dig det här, din håle?
Basilius skakade på huvudet. Hon lyfte käppen men åtrade sig och pekade på flickorna.
Är det Daniel som satt i er det här?
De hade stoppat förklädena i mun och kunde för den skull omöjligt svara. Återstod Lasse. Han låg alltjämt på rygg med uppdragna knän och stirrade tungsint in i den töckengrå oktoberhimlen. Hon petade till honom med käppen.
Vad ska Lasse få, när Daniel kommer tillbaka från kärret?
Upp flög ungen och började sussa omkring som en humla.
En käpphäst! skrek han. En käpphäst!