Försiktigt förande fötterna tog hon sig fram till hällkanten, där stigen brednade. Ett par famnar till och hon kunde se riskojan. Osedd se, ohörd höra. Hon dröjde en stund, stirrande framför sig. Och ju tommare hon stirrade, desto rödare blev hennes ansikte, rodnade ända upp över pannan, ända in i hårfästet. Plötsligt släppte hon träskorna i backen, trädde i fötterna, stötte den broddade staven i stenen så att det sjöng mellan hällarna och gick tungt och tryggt sin kristliga väg framåt.
Först såg hon Valborg. Flickan låg på knä över spången, vred upp de sista trasorna och kastade dem i korgen.
Därnäst såg hon Daniel. Han låg i mossan ett stycke bortom kojan, täljde.
Sist såg hon röda gumsen. Han stod tjudrad vid en buske. Nappade av bären.
Valborg blev henne varse, log över hela ansiktet, strök vatten och lödder av armarna.
Nej, se moran! Kommer I med skaffning?
Daniel satte sig upp, skuggade med handen över ögonen, som vidgades och kisade, kisade och vidgades. Det ryckte i mungiporna. Mor i Sutre gick sin kristliga väg framåt, röd och het efter backavandringen, som naturligt kunde vara. Kände på byken, luktade på den, sade:
En fick väl lov att se efter gumsen.
Daniel svarade:
Jag tyckte så, jag med.