Moran såg upp, hon makade sig litet på sätet för att bättre kunna betrakta Träsken. Så satte hon sig åter till rätta, sade:
Det vet väl Stava och greven med, vad som står i privilegierna. Inte få vi se till, vad det är för en rackare, som ligger i adelsstugan och inte i bondstugan heller för den del. Äss han eljest kan betala för sig och inte är med kopporna eller annan smittosam sjukdom behäftad eller av konglig befallningshavande efterspanad.
Och om han är det, då? sporde Träsken.
Bina tvärade i grinden under ekarna; det var inte skyggning, endast gammal vana och Träsken lät henne hållas. När hon ringde så grant med klockorna, brukade hemmafolket titta ut. Nu kommo endast hundarna, hoppande och gläfsande, och ungarna med Basilius i spetsen, ännu något duvna och tvehågsna efter morgonens äventyr.
Framför stalldörren stod gästgivarvagnen, frånspänd; men på framsätet satt en stor, tjock karl, insvept i en blå slängkappa, kragen uppslagen, hatten neddragen över ögonen. Han snarkade.
Där har I gäster redan, sade Träsken, pekade med piskan. Men moran mente tro på att det var en förbifarande eftersom han satt kvar i kärran. Anders var väl i stallet för hästbyte.
Mor i Sutre kravlade försiktigt ur kärran och steg långsamt uppför kökstrappan. Träsken började spänna ifrån. Anders kom ut ur stallet med Blacken. Mor dröjde på trappan, såg från den ena till den andra, lyssnade till snarkningarna som än liknade lindebarnsgnäll, än stormtjut kring husknut. Plötsligt började hon vinka åt Träsken, vinkade med båda händerna, nickade och blinkade. Träsken släppte märren, som med lätta benkast dansade bort till stallet, och steg fram nära trappan. Mor böjde sig ned, viskade:
Vad var det han sa om greven? Är han efterspanad?
De säger det, mumlade Träsken ovilligt. Vad vet jag? De säger det bort ikring. Men det är så fult, så en vill knappt ta det i mun. De säger att han lockat en borgardotter från Stockholm. Hon ska inte vara stort mer än en sexton, sjutton år, säger de. Han håller henne gömd på Frönsafors. Men nu ska fadern ha vänt sig till myndigheterna —
Mor i Sutre rätade långsamt på ryggen, strök med handflatorna hårt över förklädet. Hon sade: