Och den vill Stava att mor hennes ska hjälpa på flykten?
Hon vill väl det, mumlade Träsken. En gråtandes hälsning till mor, sa hon.
Och sätta privilegierna på spel, kanske?
Ja, det är dåligt, mumlade Träsken. Dåligt, dåligt ända upp över. Men hon sa så. En gråtandes hälsning till mor, sa hon. Det var ordet.
Mannen i kärran snarkade såsom endast en van resenär kan snarka i en gästgivarkärra. Mor i Sutre stirrade på honom och plötsligt drogos mungiporna ut till ett leende, smal som en strimma, vasst som en knivsegg.
Då vet en, sade hon, då vet en, vad han är ute och åker efter.
Och hon pekade på mannen i kärran. Träsken snurrade om på klacken, sköt hatten bak i nacken.
Ocken är det då, då? viskade han ivrigt. Ocken är det?
Hon svarade:
Det hörs väl på snarken. Det är länsman i Stenshult.