Det var en, som kokte gröten åt oss. Hon var från salig kungens tid, som man säger.
Hon var åtti fyllda, upplyste ynglingen och gnäggade och sneglade åt
Valborg.
Vad kokte hon på? frågade Daniel.
Mannen vid störändan svarade:
Bjugg. Rutten. Och vad eljest hon hävde i, skarnet. Inte var det föda för folk och inte för fä heller.
Till olsmässe fick vi råkakor, upplyste ynglingen. Han var låghalt och gick och knuffades med gumsen. Mannen vid störändan var bredaxlad och grovhänt som en smed men kortbent så att han lite emellan måste taga två-steg-fjärde för att hålla lunken med Daniel. Byxorna hängde i flikar kring vaderna, överkroppen täcktes av en skinntröja utan ärmar. Armar och nacke voro täckta med långt, raggigt, mörkt hår.
Kommer I fler däruppifrån? frågade Daniel. Ingen svarade. Men efter en stund sade den raggige:
Får vi tag i bruksförvaltarn så slår vi ihjäl honom. Och får vi tag i greven på Frönsafors så slår vi ihjäl den med. Det är rättvist.
Det är rättvist, upprepade ynglingen, gnäggade och sneglade åt Valborg.
Ja, rackarn i Västerås ska ha arbete, han ock, sade Daniel.