Vid grinden sattes korgen ned. Valborg tog hand om byken. Daniel gick mot köket. Raggen lade sig på dikesrenen. Den halte ynglingen höll alltjämt bocken vid tjudret.
Släpp'en, sade Valborg, så går han till stallet.
Men haltebolinken ville inte släppa. Han körde sina rakrangliga dödmansfingrar kärligt genom gumsens svartröda ull. Och rätt nu fick han tårar i ögonen.
Det är så rart att hålla i'n, mumlade han, grinade förläget. Raggen lyfte huvudet.
Vad är det för pris på'n?
Det är inte något pris, svarade Daniel. Han vände sig hastigt om och gick fram till haltebolinken.
Släpp'en!
Ynglingens armar och händer slaknade, magen buktade in som för en stöt, hakan sjönk så att kindhuden drogs ned i långa, gulblå veck. Han släppte tjudret och bocken betade sig i sakta mak upp mot stalldörren.
Öppna sidgrinden, ropade Anders från kuskbocken. Brodern lydde. Gästgivarskjutsen med den snarkande resenären rullade varligt utför den steniga stallbacken, gjorde en tvär sväng och klarade med nöd grindstolpen på ena sidan och Raggens nakna fötter på den andra.
Se upp, dråsmåns! ropade Anders. Pisksnärten klatschade mot skinntröjan.
Raggen rörde icke en lem.