Gästgivarn reste sig. Han var lång och åbäkig som ett orakel, gick därför kutig. Han tassade i strumplästen bort till tunnan, tog öskaret och drack en dryck vatten. Och med ryggen vänd mot Träsken sade han:
Det bleve väl bra med det. Inte är det någon som tänker på hemgiften.
Nä, int' nåt, int' nåt, int' nåt, tjattrade sväran.
Vad tänker du på då? frågade Träsken.
Gästgivarn svarade:
Jag tänker på rättvisan.
Vad är rättvist då? fortsatte Träsken.
Gästgivarn vände sig sävligt mot honom, lade händerna på ryggen och vaggade sakta av och an. Orden makade sig långsamt fram mellan tänderna, men blicken halvt beslöjad av de hängande, buskiga brynen började glimra och glittra som mareld.
Jag tänker att det är rättvist nu, som var rättvist för fjorton år sen.
Vad var rättvist för fjorton år sen? framhärdade Träsken.