Det vet du väl, att jag hågade åt Hanna, då I var här vid mickelsmässan det året. Men far sa nej, och du tyckte visst att hon nyttade mer i köpenskapen.
Vad säger du? skrek Träsken. Vad är det du säger?
Men gästgivarn fortsatte, makligt som tillförne:
Nå, det kvittar vad du tyckte eller tänkte. Far sa nej. Det skulle inte vara annat än en hemmadotter åt son i Sutre. Kringfarandes folk höll han inte för mycket. Och var det rättvist då, så är det rättvist nu. Det kan du hälsa Hanna, om du eljest vill, att kom hon inte till Sutre som hustru så kommer hon inte som svägerska. Så länge jag är gästgivare.
Jämt tänker'n på'na, jämt tänker'n på'na, tjattrade sväran snubblande hastigt, som om läpparna velat kappas med de blinkande ögonlocken. Jämt tänker'n på Hanna, på Hanna, på Hanna —
Håll käften, sade gästgivarn, jag tänker inte på Hanna, jag tänker på rättvisan. Skilt ska vara skilt, hemmabor för sig och löst folk för sig.
Å jisses, å jisses! kved mor i Sutre. Vad är det du säger, pojk? Hör inte på honom, Träsken lille, han menar det inte.
Men Träsken sade:
Är det mig du skäller för löst folk?
Gästgivarn drog upp överläppen, så att den låg upp mot näsvingarna. Det var hans leende.