Träsken reste sig, lugn i ansiktet och lätt och behändig i kroppen som en vante. Han drog på sig rocken och sade under tiden:
Är det sista ordet, det, gästgivare?
Det skulle väl vara det, mumlade han i fållbänken.
Och Daniel började för tredje gången: Lasse —
Men Träsken lade handen på hans axel, drog honom till sig och såg honom in i ögonen med stickande skarp blick. Pojken lät bli att blinka, och Träsken kände sig nöjd. Han skrattade.
Ja, vad far håller för bäst, det ska mor inte bättra. Nu har gästgivarn sagt sitt och nu säger jag mitt. Valborg tar jag med mig i kärran den dag i morgon. Håll mun, pojk! Det finns ett hemman i Västergylln inte långt från Skara. Jag har länge redan fundrat på att köpa den åt Bina och Träsken för det fall, att hjulen skulle snurra av kärran. Nu blir det köp till nästa fardag eller senast om ett år. Får bli när Luther kan punga som bäst. För se Träskens pengar tar till och med bönder emot. Och faller det sig sen så, att Daniel skulle få ärende neråt Västgylln så finns där både flicka och gård. Han sa så i jons, Träsken, och nu säger Karl Viktor Kling detsamma.
Det var ord, sade mor i Sutre.
Men sväran jämrade:
Att int' nån hör, att int' nån hör, hure krafs på dörra —
Vad säger Lasse nu då? undrade Daniel och hans ögon tindrade som juleljus i ottesång.