Men gästgivarn sade ingenting och sväran fortsatte att jämra sin ramsa.
Att int' nån hör, att int' nån hör, hure krafs på dörra —
Mor i Sutre öppnade. Det var återigen haltebolinken.
Ja, I ska få, ropade hon och slog med båda händerna. Tåla dig! Tåla dig!
I ska få båda två —
Halten stammade:
Sku — sku — skulle bara säg att vi — vi — vi blitt fler. Fyra stycken.
Det var då håken, muttrade moran, smällde igen dörren.
Men när Valborg bar ut vällingen och brödtärningarna till strykarna, hade talet vuxit till halva dussinet. Det var medelålders män, grova men magra och utarmade. De hade fylkat sig kring Raggen, bildade ett svart röse i diket vid grindstolpen. Valborg räckte tennmuggarna, fatet och stopet till Raggen, som tackade hövligt.
Jungfrun är beskedlig, sade han, tackar ödmjukast.
De andra stirrade oavvänt på henne, muttrade ett tack eller ett signe. Halten stod upprätt på grindstolpen som en fågelskrämma, vajade med slaka armar och slankig hals, grinade förläget.