Hon samlade de tömda kärlen i fånget, då hon gick förbi. Halten föll ihop över grinden som en fällkniv, grinade stolligt och stammade:
Det var så lejt i skoarna, jungfrun.
I detsamma såg Valborg far och Daniel försvinna genom stalldörren, tveksamt styrde hon kosan ditåt. Far ville väl inte bli åtspord, men Daniel måtte väl fram med vad som avgjorts i köket.
När hon hunnit halvvägs uppför stallbacken, ropades: Valborg! Och hon stannade, tagen på bar gärning, tyckte hon, rodnade. Det var gästgivarn, som ropat. Han stod på kökstrappan och stack fötterna i skorna.
Valborg sade:
Det är sex stycken borta vid grinden.
Gästgivarn klafsade fram till henne, rörde lätt vid den nakna armen som om han velat fråga, vad hon hade i fånget, öppnade munnen —
Och Valborg tänkte:
Ska nu hemmafolket också stura på mig, så blir det för stolligt.
Men gästgivarn vände bort huvudet, såg åt grinden och sade: