Så Valborg ska ge sig i väg från Sutre nu.
Tennkärlen klirrade samman.
Vem har sagt det?
Han såg åter på henne, under lugg.
Träsken.
Och när han nu såg skälvningen i hennes mungipor, det heta lystret i ögonen, som vidgades och slötos, tänkte han att hon var bra lik far sin, Träsken.
Han sade:
Det är inte lönt att du skyller mig för det. Vad mig anbelanger, så kunde jag väl bäst lika, att du stannade. Men mor vill inte och inte Träsken heller.
Vad har jag gjort för galet då? frågade Valborg. Och gästgivarn tyckte att hennes fråga minde om Träskens högtidliga och stränga: Varföre då, då?
Inte har Valborg gjort något galet, mumlade han, inte det jag vet.