Plötsligt förde han sin näve till hennes kind, snuddade över kinden, körde fingrarna in i håret, som var faderns så olika som möjligt, lent och gnistrande rödblont. Rörelsen kom så oväntat för honom själv att han öppnade munnen till en förklaring: fann ingen. Fann bara, att han många gånger måtte ha undrat, hur det där håret skulle kännas mellan fingrarna. Men det var icke någon förklaring.
Och Valborg stod där orörlig med nedslagna ögon, pressande tårarna under ögonlocken.
Det är som om jag fastnat, tänkte gästgivarn. Han trodde att fingrarna snott in sig i håret. Han rörde dem helt lätt och tyckte att de fastnat. Och höll dem stilla. Och hjärtat började bulta, segt och försiktigt ökande takten, segt ökande, ökande —
Då smattrade det bakom honom, från kökstrappan:
Står I å smeks på stallbacka. Hi, hi, hi. Står I å smeks! Står I å smeks!
Gästgivarn sade:
Du måtte ha varit åt skogen eftersom du har barr och skrap i håret.
Äntligen lossade fingrarna, och till all lycka följde ett torrt stycke granris. Valborg tog åt sig fånget och gick långsamt uppför stallbacken, stannade, då sväran ropade:
Ska int' Valborg stä' i storstuga?
Gästgivarn vände sig om: