Å jissesjisses e-mini, jissesjisses e — e — e, fräste hon. Vilken greve? Angår det dig? Vilken greve? Vilken greve? Står det i stadga att du ska fråga vilken greve? Vilken greve? Drag åt fanders!
Dörren smällde igen om henne; öppnades åter.
Vad står du där och grunnar efter? Tag fatt med plöjningen du, så tar jag fatt med mitt. Du behöver inte se'n en gång.
Gästgivarn stod, där han stod. Valborg gick förbi honom.
Har gästgivarn nyckeln? frågade hon. Han tog åt bakfickan, skakade på huvudet. Hon gick in i köket.
Gästgivarn stod där han stod. Hundflocken strök förbi honom, gjorde en lov kring husbond med slokande svansar, hängande öron, dolska, skygga ögon. En av de svarta valparna satte sig framför honom, lyfte högra framtassen och viftade till lek, öppnade käften, gäspade så att hela raden av små tandstumpar syntes. Och han steg fram, bugade, nosade betänksamt på husbonds toffel, slickade fundersamt på husbonds häl. Slog plötsligt framtassarna i marken och ranglade bort efter de andra.
Gästgivarn stod där han stod. Moln gledo fram genom dalen, lågt, så att de rispades av storekens kala topp, vita tappar, vita kärvar, mjuka, vita bolstrar, stadigt drivna av en gryende nordan, höstens första. Bortom lagårdslängan råmade korna ängsligt och kände frosten. Skogen över klinten stod avlägsen i lätt rök. Tegarna hårdnade och grånade i den klara, kalla senhöstsolen.
Från stallet hördes en låt, som liknade råttpip, fast starkare. Det var
Träsken, som stämde fiolen.
Och en ny flock drog förbi gästgivarn. Den kom om brygghusknuten,
Basilius gick i spetsen. Tvärstannade då han varsnat husbond, stod och
vägde med lyftad fot. Bakom honom stannade flickorna rad i rad, men
Lill-Lars traskade fram till fadern.
Han ställde sig framför honom och iakttog honom noga från träskorna till slokhatten; han ställde sig därpå sida om sida med fadern och intog samvetsgrant samma ställning, fötterna något åtskilda, händerna på ryggen, huvudet framskjutet, långt mellan uppdragna, kutiga skuldror, pannan rynkad, blicken stelnad i grubbel.