Så stodo de en god stund, far och son, den ene hög som en dörr, den andre liten som en vante, men stöpta i samma ställning och båda med stora, runda, tunga huvuden.
Slutligen sade gästgivarn:
Vad står du dennase, Lasse?
Vad står du dennase, Lasse? upprepade sonen.
Apar du efter far din? sade gästgivarn.
Apar du efter far din? upprepade sonen.
Tänka sig, att du ska vara så svår och illfundig, sade gästgivarn, log.
Tänka sig — började sonen, men orden voro för många och det sista för konstigt och att le förstod han icke.
Och gästgivarn lade handen på hans huvud, det kunde han icke apa, strök pilten varligt om nosen.
Gå till Träsken du och hör på speleverket, sade han, sköt honom varligt ifrån sig. Men i samma nu steg blodet åt huvudet, hastigt rusande och berusande som alltid sedan det jäst i tysthet. Han gick med korta, snabba, tysta steg bort till kökstrappan, drev näven i dörren, så att låskolven hoppade ur.