Sex strykare kommo till, hopen vid grinden fördubblades. När Träsken såg så mycket folk, funderade han på att slå upp kramlådan, men besinnade sig i rättan tid. Det var fattigt folk och osäkert folk, dålig marknad med ett ord, dåligt, dåligt. Emellertid stoppade han fiolen under armen och gick bort till stängslet. Pekande med stråken ställde han frågor än till den ene, än till den andre, myndig och allvarlig som en präst på husförhör.
Det bekräftades, att karlarna voro timmerhuggare från Hoby och Frönsan. Bruksförvaltarn på Hoby hade lejt dem till avverkning för egen och Frönsagrevens räkning. I slutet av april började avverkningen med femtiosju man, i medio av maj tillkommo ytterligare vid pass trettio man, andra veckan i juni medförde sista avlöningen jämte löfte om ökad dagspenning. Från medio av juli fingo de föda sig själva i skogarna efter råd och lägenhet. I augusti började sjukdomarna, frossa, sommarsjuka, tarmvred, skörbjugg stoppade några i jorden. Andra gåvo sig av godvilligt, åter andra gingo till Hoby och krävde, träffade endast bokhållarn, som förnyade löftena. September kom med mörker, regn och kalla nätter. Ett tjog och en ströko med, jordades i två vänner av Raslingeprästen, som tröstade, predikade, gav av sina knappa förråd och utdelade nattvarden under bar himmel. Det sades, att han kuskat efter bruksförvaltarn i tre veckor, orsakande två mässfall. Frönsagreven vistades i Stockholm. Och nu var det oktober.
Hur många är ni nu? frågade Träsken.
Mellan trettio och fyrtio, men ovisst hur många, som kunde taga sig ner ur skogarna. Det var väl de, som fastnat.
Fastnat? sporde Träsken.
Raggen log illmarigt och böt blickar med kamraterna.
Ja, svarade han, det händer när det blir för lessamt att en liksom fastnar i ändan på något rep eller annat rackartyg. Sen var det inte gott att komma loss, förstås.
Karlarna smågrinade i skäggen, men Halten jämrade:
Det är så lejt i skoarna!
Dåligt, mumlade Träsken, dåligt, dåligt. Och vart ska I nu gå?