Nå, sade Träsken, lade kinden till fiolen, förde stråken till strängarna. Men han besinnade sig, snappade stråken med vänstra handen och räckte Lars den högra.
Då säger jag tack och farväl, gästgivare. Vi ses igen i Västergylln om inte annat. Då hans högvördige domprosten i Skara viger Daniel och Valborg till det heliga äkta ståndet.
Kanske det, svarade Lars, tryckte hand och fortsatte sävligt sin väg bortåt laggårn.
Ett tu tre. Nu börjar vi igen. Ett tu tre. På tå.
Och Basilius höjde sig på tå, dansade fram mot grinden, barbent, lättfotad, tunn och mjuk som ett litet kringdrivande strömoln, vit i ansiktet under ögonens mörka ringar, leende allvarligt, leende lycksaligt.
I köket kacklade sväran:
— som kör'n ivä- — om kör'n ivä — som kör'n ivä —
Upp mot klinten gick Stor-Lars, plogen över axeln, följd av Blomman och
Skällan.
Efter honom gick Lill-Lars, följd av två svarta valpar, över axeln bar han en gren, skapad ackurat som en plog.
Tidvis fick han det infallet att härma far. Eljest var han inte konstigare än andra barn.