Nej, inte åt honom, sade flickan, kastade med huvudet.
Gästgivarn såg sig omkring.
Han kan få sämre, tyckte han.
Nej, inte om det så vore i diket, sade flickan.
Därmed var samtalet slut och flera fördes ej i det ämnet mellan gästgivarn och hans hustru.
Men två år senare födde hon honom en son.
Vem ska en säga, att han är lik? frågade gästgivarn.
Dig, svarade hustrun.
Gossen kallades Lars efter far och farfar. Han blev tungrodd och åbäkig och så i alla stycken sin fars avbild, att det måtte förvåna.
Och mor i Sutre fick ännu en son.