Vem ska en säga, att han är lik? frågade gästgivarn.
Dig, svarade hustrun.
Han kallades Anders efter morfar och släktade mera på mödernet, så att han var rörlig och häftig och som barn så lynnig och oberäknelig, att modern måtte aga honom beständigt.
Därnäst kommo så döttrar och sent omsider, då mor i Sutre redan var över fyrtionde året, ännu en son, som kallades Daniel.
Vem ska han vara lik? frågade gästgivarn.
Dig, svarade hustrun.
Men pojken hade icke ett drag av fadern, icke heller liknade han modern om icke i det, att han var gladlynt.
Då Daniel var vid pass tio år gammal, hade gästgivarn kommit ett bra stycke in på sjuttiotalet. Han hade svårt att förlika sig med pojkens upptåg.
Daniel hör inte hit, sade han.
Hör han inte hit? upprepade gästgivarmor. Det var håken. Hör inte min pojke hit?