Då är du den jag söker, sade körsvennen, sträckte sin svarta hand efter gossen. Och Basilius kände sig långsamt lyftas och åter sättas ned, grensle över huven. Rösten sade:
Sitt stilla, gosse, och sitt lätt. Väck icke dem som sover.
Basilius satt stilla med hängande armar, huvudet bakåtböjt, det vita lilla ansiktet solbelyst, leende, med slutna ögon.
Kärran rullade sakta, sakta, visslingen ljöd icke längre så skarp, dämpades för varje varv, tystnade. Kärran rullade sakta som om den befarit en bräcklig bro. Stannade.
Basilius kände en arm omkring sitt liv, lyftes, sjönk sakta. Han knep ihop ögonen, ville icke se.
Men rösten sade:
Varför blundar du, Basilius?
Han slog upp ögonen, han såg först huven och den svarta hästen, han såg sedan gästgivargårdens stortrappa, vita dörren, fönstret, lakanen, Valborgs bleka ansikte. Och han såg ett annat ansikte tätt bredvid sitt, ett par stora, blå, glittrande ögon. Den svarta masken hade fallit.
Är du rädd? frågade körsvennen. Han satte ned gossen på marken, lade sin hand på huven.
Basilius, sade han, håller du av någon så att du för hans skull kunde ligga fyra långa timmar i svarta kistan?