Han grep med båda händer i huvens handtag, lyfte den försiktigt rakt upp, lyfte den högre, höll den över sitt huvud, kastade den handlöst bakom sig.
Och han tog åter gossen på armen.
Basilius såg en vit bädd beströdd med vita blommor. I bädden vilade en mörkögd, svarthårig flicka. Hon lyfte händerna som för att taga honom och sluta honom i sin famn. Och Basilius sträckte fram sina händer. Han var icke längre rädd, ej heller bedrövad. Flickan tycktes honom vackrare än Valborg, som var den vackraste han visste. Och det kunde icke vara svårt att ligga hos henne i kistan.
Men körsvennen släppte honom, så hastigt och handfallet att han föll med ansiktet mot marken och blev liggande en stund. Då han åter reste sig, höll den blåögde körsvennen den vita, mörkögda flickan i famn. Sade:
Anmäl, Basilius, anmäl för mor i Sutre, att gården fått gäster.
Varligt ställde han henne framför sig, kysste hennes panna, kysste hennes skuldra, kysste hennes hand.
Anmäl, Basilius, att grevinnan Ruth —
Han tryckte henne plötsligt intill sig.
— furstinnan av den Blodröda Stjärnan, drottning av Svarta Nätter täckes taga in i Sutre.
Han skrattade gällt, klart och skarpt som kärrans visslande gnissel, släckte sitt skratt i hennes hår.