Och han vände sig åter till Basilius, rörde lätt vid hans axel. Tillade:
Jämte dess ödmjuke slav, Karl Ludvig Arnfelt.
Frönsagreven stod på stora trappan, ensam, ropade på Träsken. Svarta kappan hade han kastat och blottat en mörk frack med facetterade stålknappar, knäbyxor, sidenstrumpor, lackskor. I den dräkten såg han ut som en spenslig yngling, men det starkt grånade håret vittnade om åldern. Då Träsken icke lät höra av sig, lyfte greven sitt ansikte mot höstsolen, slöt ögonen och log. De glattrakade kinderna hade en ungdomlig färg, konstlad eller ej.
Valborg smög sig om husknuten, störtade andlös in i köket där gumman flängde mellan spis och skåp.
Mor, flämtade Valborg, han vill ha mat.
Å håken! sade mor i Sutre. Ja, jag tror't fullkomligt, jag tror't fullkomligt.
Hon torkade händerna på förklädet, lossade det från midjan, släppte ned kjolen, strök upp hårtestarna, öppnade skåpet och började pynta sig. Daniel kom in och Basilius. De ställde sig på var sin sida om mor i Sutre och betraktade henne med vördnad och undran. Hon trädde på sig ett stort blårandigt förkläde och över detta ett mindre svart av siden, hon fäste silverbroschen med salig gästgivarns hår under hakan, hon häktade i de gyllene öronringarna, hon satte på huvudet en mössa av svarta spetsar och högröda sidenband, en gåva av Träsken. Hon snöt sig i underkjolen och sade:
Inte för att jag vålar honom, men han är greve född —
Och hon steg ut på kökstrappan. Daniel och Valborg följde och mellan dem slingrade Basilius som en mask mellan stam och bark.
Mor i Sutre neg och sade: