Jag trodde fan själv kom med kolrakärran, men så var det greven. Bättre upp sa sotarn, fastna i spjället.
Greven vinkade och log.
Det fägnar mig, kära mor, det fägnar mig att vara en kär gäst i Sutre.
Men var böveln håller kommerserådet hus?
Och han ropade:
Herr Träsk! Herr kommerseråd! För tusan, börsaristokratien har sina kapriser! Sticker han sig undan i stallet? Skall jag hämta honom? Eller hur länge skall en fattig fan till greve behöva supplicera —
Äntligen svarades ur stallmörkret:
Här är jag, herr greve. Jag kommer.
Och Träsken trädde motvilligt fram i stalldörren, stannade på tröskeln, rak och stel, hatten i hand.
Fägnar mig, fägnar mig, sade greven, gjorde en lätt bugning. Ser han, min kära Träsk, det anskrämliga åkdonet där? Gott. Får jag då be herr kommerserådet ställa undan kärran i vagnslidret eller var han behagar? Den vanpryder vårt vackra Sutre. Eller hur, kära mor?
Jo, medgav gumman, näst rackarkärran och Frönsaekipaget finns det väl inte sämre åkdon.