Men Träsken sade:
Varföre då, då. Varföre jag? Får jag be herr greven be någon annan? Varföre icke be den ogudaktige lymmel, som åker omkring som ett spektakel i kolrakärran? Det är rätta tiden nu, herr greve, att lära lymlar veta hut —
Frönsagreven sträckte på armarna, varvid ett sprött ljud lät förmoda att frackens sömmar voro bristfälliga. Han gäspade, blundade och log. Plötsligt tog han stortrappans sju steg i ett skutt, tvärstannade med spänstigt böjda knän lik en pojke som hoppat efter alla konstens regler. Rätade upp sig och sade:
Herr kommerseråd, lymmeln är som bekant jag. Dock far jag ej omkring som ett spektakel utan som en man, vars frihet är hotad. Därföre, herr Träsk, uppmanar jag honom hövligast att skaffa undan kärran, som eljest kan väcka misstankar.
Och om jag inte gör det? sporde Träsken, tuggade och blinkade. Om jag vägrar, herr greve? Hur går det då, då?
Då, svarade greven och sköt de alltför svarta ögonbrynen högt upp i pannan, då ser jag mig nödsakad att piska upp herr kommerserådet.
Det tror jag honom om, sade Träsken, för det har han gjort förr.
Det fägnar mig, det fägnar mig, log greven. Nå, hur blir det med kärran?
Jo, det blir nog, mumlade Träsken, gav Daniel ett tecken. Pojken ramlade nedför trappan och inom tre röda minuter hade den dystra kärran försvunnit i vagnslidrets mörker. Men greven ägnade den icke längre någon uppmärksamhet. Han sprang fram till mor i Sutre, tog henne i famn och svängde henne ned från kökstrappan.
I jistininejistineje — skrek gumman, yr i mössan. Greven smällde två kyssar på de äppleröda gumkinderna, sade: