Livet är kort, kära mor, men timmarna långa. Låt oss göra oss en riktigt glad dag. Min lilla grevinna sitter framför spegeln och skrattar åt sina vita små tänder. Vi äro fördöme mig så nygifta, att prästen inte hunnit läsa över oss. Men här i Sutre under ekarna tänker jag äta min bröllopsmiddag —
Här! skrek gumma. Tackar för äran, sa käringen, lånte kungen sin särk. Men det går inte. För gästgivarn är inte hemma. Och röda gumsen gick vill i morse. Och här har varit strykare. Och Träsken och Valborg ska fara —
Men greven hörde inte på. Han fortsatte:
För mig går allting bakvänt. Vilket lär bero därpå att jag i mitt sjuttonde år sålde mig till fanen. Fick evig ungdom, mot löfte att aldrig begynna i rätter ända. Alltså började jag med bröllopsnatten, fortsätter med bröllopsfesten och skall om Gud ger tålamod väl också höra prästen läsa en stump. I Stockholm. Apropå, min kära Träsk, jag behöver hans häst och hans kärra —
Min märr! skrek Träsken, ryggade med utbredda armar mot stalldörren. Greven lade sina händer på hans breda skuldror, log honom mitt upp i ansiktet, soligt, soligt, gav honom ett vänskapligt men kraftigt slag i nacken.
Jag vill göra min lilla grevinna en surpris. Och länsman! Men ingen brådska, kära vän. Först skall här ätas och drickas. Vad bjuds, kära mor? Ostkaka? Den skulle smaka förträffligt —
Mor i Sutre sade:
Jag tror't, herr greve, jag tror't fullkomligt. För jag känner honom. Smör ska han ha, och ägg ska han ha, och fetost ska han ha, och honung och vitsocker ska han ha, och kaffe ska han ha, och stek ska han ha, och dricka ska han ha. Och när det inte finns gudslånet kvar i Sutre, då klappar han mig i ryggen och snor mig om nosen med spetsduken sin. Men jag säger: betala. Säger jag. Betala, greven lilla, betala!
Betala? upprepade greven, spärrade upp ögonen. Vad hör jag? Betala!
Skulle jag sakna kredit?
Men gumman fortfor i samma andedrag: