För jag känner'n! Ostkaka ska han ha, och russintårta ska han ha, och sockerkringlor ska han ha. Grenaljus i stakarna och silver på bordet och damastduk och glas och porslin. Men nu ska han höra upp, lilla greven, för nu ska jag säga honom ett gudsord. Vet han vad fan sa när han sålde svansen? Dalern i bordet, bonne, sa han. För han kände göken. Och det gör jag med. Jag känner honom, jag känner honom.
Genom köksdörren, som lämnats öppen, trängde plötsligt svärans smattrande stämma:
Ocken ska känn'en om int' I, som är halvvägs svärmor te'n.
Gumman stillnade plötsligt, strök magen platt under tunga händer, sade lågmält men tydligt:
Tand för tunga, dotter, tand för tunga.
Och det blev ett ögonblick tyst i Sutre.
Så började moran åter surra.
Nej, Träsken där kan han kujonera, eftersom han är karl, men mor i Sutre rider han lagom, lilla greven. Kommer han som en annan strykare och ber om ett mål mat, så ska han få. För snålare är inte käringen. Men inte blir det ostkaka. Hysa honom ska jag, eftersom Stava bett för honom. Och mat ska han ha. Men inte slaktar jag kalven för hans skull, lilla greven —
Sedan hon det sagt, ryckte hon av sig helgdagsmössan, desslikes sidenförklädet, vecklade in mössan i förklädet, stoppade alltsammans under armen och återvände till sitt kök, slående dörren i lås.
Sade till sväran: