Jaså, mamselln är inte det? sade mor i Sutre. Hon stack händerna under förklädet, den breda, kraftiga hakan sjönk mot bröstet.
Efter en stund sade hon:
För en vill ju ogärna att folk ska fara hungriga från Sutre. Och vad betalningen anbelangar så bleve det väl bra med den.
Jovisst, mumlade greven. Stor tack, kära mor, stor tack.
Och han ropade otåligt:
Träsken! Var blir han av? Låt oss köra.
Jag ska skynda på honom, jag, sade mor i Sutre, lunkade långsamt bort till kökstrappan, vände och sade:
För vore det så att lilla mamselln vore hungrig så tror jag mest jag har en ostkaka ståendes och en stek kunde jag väl alltid svänga till med.
Herr greven sprang ur kärran, han vinkade vänligt åt gumman och sade:
Gott, jag stannar. Jag är inte nödbedd och min lilla grevinna skulle inte vilja såra en hederlig gumma, som bjuder vad hon förmår. Säg åt Träsken att han spänner från för en timme eller två. Duka i stora salen och tänd ljus. Det mörknar. Försumma ingenting, min kära gumma, gör så gott hon kan. Och låt det gå fort! Jag är hungrig som en varg. På Frönsafors fanns förbanne mig intet. Min lilla grevinna har glömt, hur lagad mat smakar.