På stortrappan stod Frönsagreven, famnen full med de vita blommorna. Mor i Sutre drog sig ännu ett stycke tillbaka.
Greven hoppade upp i kärran, han slog armen kring flickans liv och satte henne ned på kramlådan, han lade några blommor i hennes knä och fäste andra i hennes hår. Han satte sig på kärrkanten, böjde sig fram över flickan och viskade i hennes öra. Och hon skrattade.
Kör, ropade han till Träsken. Kör, herr kommerseråd, kör!
Men Träsken väntade på Valborg och kistan.
Mor i Sutre tog en vit blomma ur flickans knä, luktade på den, bet av en bit av stjälken, spottade ut den, sade:
Hör nu, lilla greven, flärd och sånt är han kunnig på, det syns. Men mamselln har väl mage hon som andra. Vad tänker han mätta den med?
Men Frönsagreven viskade med sin käresta och hörde alls inte på. Och gumman fortfor:
Hör han, vad jag säger, lilla greven? Han ska väl inte låta barnungen svälta till, så illa som hon råkat ut, stackare. Här kan hon till minstingen få vetebröd och smör med, om det ska vara och en slick mjölk —
Han vände sig emot henne och såg på henne med leende, tankspridd blick.
Tack, tack, kära mor, sade han. Stor tack. Min lilla grevinna är inte hungrig.