För den jag hade kär, han lämnade mig allena och gick med en annan. Och si, jag var allena om natten. Och då kom gästgivarn —
Ja, det har en hört, sa Daniel, täljde.
Sväran tystnade, smällde med käkarna som en gädda. Det var henne svåra emot att ord och tankar och hemligheter skulle rinna henne ur munnen, helst då Daniel hörde. Men tidtals var det omöjligt att tiga. Nu teg hon emellertid en god stund, tills olyckan ville, att Basilius stötte hennes nakna häl med sin tå. Då föll hon över honom med hugg och slag och en ström av onda ord. Daniel gick emellan.
Vad du är elak i dag, sade han.
Hon skrek:
I dag sker här en olycka.
Ja, om du inte styr dig, sade Daniel. Han gick tillbaka till fönstret för att sluta selpinnarna innan mörkret föll. Sväran var efter honom. Hon strök i luften med handen, men rörde honom icke.
Plötsligt sade hon i förändrad, allvarlig men mild ton:
Danjel ska se sig för att han inte gör det som orätt är. Jag ser nog, hur han springer efter flickan, men han ska lämna henne i fred, tills prästen har sagt sitt. En vet inte, vad synd är förrän en känt på eftersmaken. Den svir ända ner i tårna.
Jaså, du har känt det, du, sade Daniel, makade sig åt sidan. Men hon fortfor i samma blida, allvarliga ton: