Karlarna suckade.
I köket väsnades sväran. Hon tålde inte den starka hettan från stekugnen, och matoset steg henne åt huvudet. Med armarna korsade och hårt tryckta in under brösten lankade hon osaligt av och an, kastade med huvudet än åt höger, än åt vänster, än framåt, än bakåt som om hon varit flugstungen.
Daniel satt i fönstret, täljde nya selpinnar åt Träsken.
Basilius slank ut och in.
Ässässässäss, hackade sväran fram mellan tänderna. Krus och krumbukter, krus och krumbukter. Hela Sutre tar hon ned. För en fattig greve som inte kan betala. Ässässäss. Men det är välan rart att han är far till Stavas unge, he? Ska du int' skaff dig en unge, du me'? Danjel? Så blir du bjun på kalas i Sutre. Danjel? Så bli du bjun på kalas i Sutre. Danjel? Du har ju e flicka, du. Skaff dig en unge! Danjel?
Håll käften, sade Daniel, täljde.
Och hon fortfor:
Jag ska bära Larsens ungar, men int' har jag nå't att säg', nenenene. Utan gamlan ska råda. Och vad heller som är så finns det inte högfärdigare folk än gästgivarns i Sutre. Det är känt. För är det bara ett as till greve, så biter de huvu av skam. Men när gästgivarn var hos mig så skreks det genom sju socknar: Sicket älende! För jag var torparedotter, si! Men inte ba ja'n, och inte truga ja'n. Utan tvärtom. För jag hade väl en annan i hågen. Och han var just ackurat lik Danjel, var han. Ja, de va'n. Ackurat lik Danjel, va'n.
Håll käften, upprepade Daniel.
Men sväran fortfor: