Han hade blivit så blek, att hon i skymningen såg hans ansikte endast som en vit fläck med två svarta, glänsande kol.
Hon drog sig ifrån honom. Men efter ett ögonblick sade han lugnt och fogligt:
Det blir nog bäst du talar enskilt med prästen, när du ska kyrktagas.
Nån ann kan väl inte vrida huvut rätt på dig.
Hon fräste till, kloade i luften, fick inte genast ord.
Så skrek hon:
Eller med länsman, du! Eller med länsman!
Ja, det kan ju inte skada, det heller, sade han, lämnade köket. Hon stod en stund och trampade på samma fläck, kastade sig av och an med kroppen som om hon haft plågor. Så rusade hon bort till fönstret, slog upp dragluckan och ropade:
Länsman ska till Sutre! Länsman! Länsman!
Skymningen var nu så pass tät, att hon endast otydligt kunde urskilja Daniels och Valborgs gestalter borta vid kärran. Hon ville locka honom tillbaka, men visste inte, hur det skulle ske. Hon såg upp mot storstugan, vars fönsterrad glittrade festligt. Det ökade vreden. Hon skrek ännu en gång och gällare: Länsman!
Då hörde hon en röst viska: