Schy, schy, schy, tyst, tyst!
Hon förstod inte varifrån den kom. Hon vände sig om. I den öppna dörren urskilde hon en gestalt, men bara en liten tunn en. Det var Basilius. Hon gick bort till spisen, tände lyktan, lyste på pojken.
Var det du, som tysta på mig? frågade hon.
Han skakade på huvudet. Då började hon snattra som hon brukade:
Ska'n stå lyss vid dörra'? Otäcka unge!
Och åter i blid ton:
Ska du följa mig upp på vind?
Hon sträckte ut handen, men han drog sig hastigt tillbaka, ställde sig på ett ben på tröskeln, stödjande händerna mot dörrposterna.
Hon sade:
Jag är rädd att gå ensam. Kom med, ska du få av de granna vinteräpplena i kontoret.