Är det sant? frågade gossen.
Hon svarade högtidligt:
Så sant jag tror på min Frälsare.
De gingo hand i hand uppför vindeltrappan. Och hon slamrade på:
Inte är du rädd nå't för mig int'? Nenenene. Int'.
Nej, sade Basilius. Men hon kände, att den smala lilla handen började rycka och vrida sig i hennes. Så slöt hon sin hand så hårt att varje rörelse blev den lilla handen omöjlig. Och hon slöt den ännu hårdare och ju hårdare hon slöt den, desto behagligare kände hon sin makt över gossen. Men Basilius lät icke höra någon klagan och följde henne utan motstånd.
Då de kommit upp på vinden, drog hon honom med sig in bland bjälkarna vid takfästet. Hon satte sig på en bjälke, ställde gossen framför sig.
Du är väl int' nå't rädd nu heller? frågade hon. För du vet väl int' vad ont du har gjort mig?
Nej, svarade Basilius.
Hon sade: