Vad strets du efter? Vill du inte ha äpplena, kanske?
Jo tack, svarade Basilius och följde henne lugnad till kontorsdörren. Hon ställde lyktan ifrån sig, lyfte av haspen, steg in och rafsade åt sig av äpplena, som lågo utbredda på golvet. Hela tiden höll hon gossen i hand. Hon stoppade hans fickor fulla med äpplen. Stängde därefter dörren och sade:
Nu ser di, att du gått på vind för att stjäla äpplen. Den illa gör, han illa far.
Jag har inget illa gjort, sade Basilius.
Hon svarade:
Nej, men det tror di, när di hittar dig i backen.
Hon lyste honom i ansiktet, men samtidigt tumlade han runt som en skjuten hare. Hon släppte lyktan, som slocknade.
Ässes, skrek hon, vad är du dum efter. Int' tänk' ja' gör' dig illa!
Hon böjde sig ned och lyfte upp den lilla kroppen. Den var inte tung, men den var så slankig att den oupphörligt ville glida ur hennes armar. Hon strövade omkring i mörkret, kunde icke finna trappan. Hon stötte sig, snubblade, slog huvudet mot takbjälkarna. En gång slog hon också gossens huvud i en bjälke. Då blev hon vild och började skrika:
Ässässässäss, ska di nu säg att jag slår honom? Ässäss, det minsta en gör, ska en skällas för elak. Ässässäss, sku han int' känn' han me hur det känns? Ska det bara vara ja, det som går och hatas? Ässässäss, sån orätt di gör en, int' vill jag göra'n illa. Men bums si! För det var jag si!