Och hon började gråta, borrade ansiktet in i den slankiga lilla kroppen och grät. Hon mindes varken tid eller rum eller orsak, bara grät. Och ibland skrek hon:
Int' vill jag göra'n illa.
Så blev hon ond.
Ska du int' vak' nu, elaka unge! skrek hon, skakade sin börda. Då hörde hon bakom sig en grov, myndig stämma:
Vad är det, som försiggår här?
Hon kippade efter andan, hon tyckte att någon slog henne i huvudet. Men skräcken gjorde henne plötsligt så klarsynt, att hon upptäckte trappdörren. Strax där bredvid skymtade en stor, svart gestalt. Hon gick på yttersta tåspetsarna utan att vackla förbi den svarta gestalten och störtade med sin börda i famn utför trappan.
Köket var tomt, men lampan vid spisen brann. Hon lade Basilius på bordet, strök hans tinningar med ett vått kläde.
Nu vaknar du, befallde hon.
I trappan hördes tunga steg.
Nu vaknar du, upprepade hon. Gossen slog upp ögonen, blinkade, slöt dem åter. Men hon stack ett äpple i hans hand.