Sedan faster Mimmi kysst ynglingen och fällt några tårar, beströk hon det brända ansiktet och händerna med kalkliniment och förde honom in i prostgården.
Under natten flammade elden upp några gånger men dämpades. Och följande morgon var faran överstånden. Tre eller fyra hus stodo likväl ännu i ljusan låga.
Vid middagstiden sprängde baron de Sars i spetsen för en tio, tolv ryttare över Blekängsbron. På torget möttes han av borgmästaren, som ödmjukt tackade hans nåd, men tillika påpekade, att elden redan var släckt.
—Vasa? skrek hans nåd. Va fan nu då? Redan släckt? Va fan oroar ni folk för? Om ni släcker själva? Vasa? Helt om! För tusan! Förbålt idiotiskt! Helt om, karlar! Fy fan!
Vad beträffar orsaken och upphovet till allt detta elände, komminister Johan Jacob Roth, förblev han lugn och oberörd sittande vid sin järnkamin. Och icke nöjd med den eld, som rasade i staden, stoppade han brädlapp på brädlapp, kolstycke på kolstycke ned i kaminen, vars lucka hade handtag i form av en ängels huvud. I den allmänna villervallan tänkte ingen på komministern, vådaeldens orsak förblev en hemlighet och Johan Jacob behövde icke ens böta för uraktlåten sotning.
Eldsvådenatten hade sonen Elis Eberhard kommit in till honom och sagt:
—Far, far! Nu brinner det i skorsten igen och elden har tatt i skräddaregården.
Komministern reste sig och gick bort till fönstret.
—Ja, sade han, elden är smittsam. Alldeles som elakt lynne.
Han återvände till kaminen och satte sig. Men när han såg gossens upphetsade och förskräckta ansikte, sade han: