—Skräddarens kåk brinner, Elis Eberhard. Men det har ingen betydelse.
En människa brinner och slocknar. Ett hus brinner och slocknar. Allting
brinner och slocknar. Det har ingen betydelse. Lämna din far i fred,
Elis Eberhard. Det är det enda, som har någon betydelse.
Detta lugna ansikte, denna lugna röst, dessa lugna ord i en sådan stund gjorde på gossens sinne ett outplånligt intryck.
BROMS & KROK
På gamla dagar blev fabriqueur J. A. Broms bekajad med en del skröpligheter, som gjorde honom till en föga prydlig person. Näsan, det stora bogsprötet, som pekat käckt och oförskräckt rakt fram, sjönk ihop, hängde slankig ned över munnen och fick en sjuklig rödblå färg. Ögonbryn och ögonhår föllo av, och ögonens mattgrå iris med små stickande pupiller skymtade fram mellan rödflammiga, varkantade ögonlock. Gubben bar på sin hjässa en skinnmössa, framtill barsliten och solkigt grå som en gammal råtta. Under mössan fanns det en svart kalott, under kalotten—åtminstone om söndagarna—en grågrön peruk, och under peruken ännu en kalott av gulvitt ylle, ett plagg, som sällan kom med i tvätten. Sommar och vinter bar han denna varma huvudbonad men begagnade däremot aldrig ytterrock. Om vintern lyste en gul kalvskinnsväst i den slitna bonjourens öppning, och mellan väst och ylleskjorta låg ett eller flera kattskinn, fasthållna med segelgarnståtar. Understundom kunde det hända, att kattsvansarna hängde fria nedanför skinnvästen, vilket gav dräkten en viss fantastisk prägel.
J. A. Broms hade en föreställning om, att denna klädsel icke anstod en fabriqueur och riddare av Kongl. Wasaorden. Han undvek södra staden, som efter branden blivit rikemanskvarter. I södra staden bodde en massa främlingar, de kände icke J. A. Broms, och det kunde falla dem in att skratta åt honom. I och för sig kunde det visserligen vara likgiltigt. Men han hade ett retligt lynne, och sedan han tvenne gånger måst böta dryga summor för misshandel, undvek han helst all onödig förargelse.
Dessutom föraktade han dessa fina hus, dessa järnbalkonger, dessa flaggstänger, dessa väderflöjlar i form av drakhuvuden eller förgyllda pilar. Han, J. A. Broms, hade skaffat staden dess första fina trevåningshus, och han ångrade det icke, ty fastigheten var räntabel. Men han trivdes icke i sitt hem. Han älskade de fattigas boningar. Blekängen, det var hans kvarter. Där var han känd, och där lät man helst bli att reta honom. När han gått sin morgonrond genom verkstaden, knäade han Karl Johansgatan utför, tog av till höger och kom in på Sofiagatan. I vänster hand höll han sin enkäpp och med högra handens fyra återstående fingrar en hörlur. Det var en så att säga officiell hörlur, vars begagnande vid vissa tillfällen borde underlätta ett stilla lyssnande vid andra, viktigare. Men det gamla knepet lurade ingen. Bromsen fick aldrig höra sanningen.
På Sofiagatan undersökte han varje hus, knackade försiktigt på rappningen, som föll och föll och föll. Han tog upp bitar från marken och sökte passa in dem i det, som fanns kvar. Han grälade över murarna och kallade dem tjuvar, fähundar, latmaskar. Men han svor aldrig.
Vid nästa hus knackade han på dörren efter att först ha kastat en blick genom fönstret. Vanligen kom ingen och öppnade varken vid första, andra eller tredje knackningen. Då blev han otålig, slog på rutan med hörluren och ropade:
—Se så, madammen, jag ser henne allt! Marsch bara och öppna! Se så, hon står ju bakom ugnen. Jag ser henne allt.
Madammen kröp fram ur ugnsvrån, öppnade och neg. Hade hon bara vetat, att det var fabrikörn själv—