Men innan nödlögnen mumlats till hälften, hade gubben slunkit in som en katt och nosat i alla vrår, i rum, i kök, i skafferi.
—Ja, här har madammen det riktigt trevligt, riktigt rart, vill jag säga. Andersson klagar, den drummeln. Skulle en inte trivas här?
Madammen ger honom en tung, trött blick och säger:
—Har en bara Guds ord, fabrikörn, så trivs en var som helst. Om det så vore i helvetet—
—Husch fy, madammen, fy skäm ut sig! sladdrar gubben och sätter luren till örat. Tror madammen att en får så här rart i helvetet? Nej då, nej då.
—Det drar, säger madammen. Det är röta i gaveln. Jag kan sticka ut hela armen.
Gubben bort i hörnet, stöter försiktigt med käppen och nosar.
—Det skulle en kunna täppa till, säger han betänksamt. Har madammen ingen gammal kjol? Var har hon gjort av den gröna, hon hade? Det går så bra. Jag är född i en torparstuga jag, ser madammen. Aldrig har jag det så varmt och gott i mitt stenhus, som jag hade där. Se, mor förstod att täppa till hon, ser madammen. Det går så bra, så bra—Madammen tänker väl inte flytta, inte?
—Vart tycker fabrikörn, att vi skulle flytta? Till söder?
—Nej, ser hon det, madammen, det går inte. På söder tar de hundra riksdaler för ett rum. Utan kök. Hundra blanka riksdaler! Jag sa det åt Andersson. Här är riktigt trevligt, riktigt rart—