—Ja, det är ända som i de saligas boningar, säger madammen tungt och utan skymten av ett löje. Bara en sluppe draget och värken. Det tar på krafterna, ser fabrikörn. Och så är en rädd, att barnen ska bli krokiga och vinda i förtid—
Alla dessa kvinnor, som kommit in från landsbygden för att föda barn åt Bromsens arbetare, plågades av en obetvinglig skräck för kroppsliga lyten. Ungarna blevo för jämmerligt ynkliga, tyckte de. Det var riktigt svårt att ta i dem. De stannade i växten som martallar, de fingo aldrig kött på benen, och musklerna voro mjuka och slankiga som vadd. De sökte trösta sig själva och varandra med att tala om "engelska sjukan", som kan läsas bort eller smörjas bort. Men det var klen tröst.
Gubben Broms å sin sida bjöd på andra tröstegrunder. Han stack fram sin högra hand, som verkligen var stygg att skåda, och sade:
—Ser madammen? Se på den! Tummen är borta och lillfingret är som en skrumpen ärtskida. Må tro, den har värkt den. Husch! Och ändå har en tagit sig fram, så en reder sig—
Broms' ofärdighet var emellertid varken medfödd eller ens åsamkad under barnaåren. Själv ville han göra troligt, att handen skadats vid den stora branden, men i själva verket torde olyckan ha timat minst ett tiotal år senare, eller just vid den tid, då Broms började in- och återköpa Blekängshusen.
Ett par år efter branden hade skomakar Hagelin på Broms' inrådan för en köpeskilling av tvåtusen riksdaler banko förvärvat Blekängen av brukspatron Arvid Siedel. Meningen var, att Brödraförsamlingen skulle övertaga köpet. Men i avgörandets stund vägrade de Äldste, påverkade av Sörman, som förebar såväl ekonomiska som religiösa betänkligheter. Där stod nu skomakaren med sin äng och sin skuld. Lyckligtvis trädde Broms emellan och köpte ängen för femton hundra. Broms i sin tur styckade ängen i tomter, som han sålde till sina arbetare. Han hjälpte dem även med att skaffa byggnadslån och gav dem många goda råd. I trots därav gick det trögt au betala räntor och amortering. Och Broms blev så småningom tvungen att återköpa sina tomter plus husen. De enda, som förlorade något på Blekängsaffären, torde—förutom arbetarna—ha varit några leverantörer och Hagelin.
Penningförlusten tog skomakaren med beundransvärt lugn. "Herren gav och Herren tog", var hans valspråk. Han var en from och god människa och hyste icke agg mot någon kristen, icke ens mot Sörman. F.d. trädgårdsdrängen hade gått i Bromsens tjänst, var till namnet verkmästare men till gagnet vida mer. Även inom brödraförsamlingen intog han en ledande ställning, vilket i sin mån bidrog att stärka principalens.
Mitt i dessa endräktens tider begav det sig, att madam Hagelin födde sin man en son. Skomakaren, som redan var en tämligen bedagad man, vägrade att erkänna detta barn. Huruvida han hade skäl för denna vägran eller ej, må lämnas oavgjort. Säkert är, att han hävdade sin åsikt med en ursinnig häftighet, som eljest var helt och hållet främmande för hans lugna natur. Han hade en vana, skomakaren, att vid allvarliga tillfällen riva sin kala hjässa med högra handens naglar, alltunder det att han med den vänstra handen dunkade sig hårt i korsryggen. Under de månader, som föregingo och följde efter madam Hagelins förlossning, rann blodet från skomakarens hjässa, och hans rygg blev slutligen så öm, att han måste skrika under de självgivna slagen. Denne stillsamme man, som mitt i den starkaste religiösa upphetsning kunde bibehålla en viss värdighet, fick med ens ett okuvligt begär att skrika.
—Det är Sörman! skrek han, så att det ekade i Blekängslådornas väggar.
Det är Sörman, ditt djävla—
Skomakar Hagelin svor!